Lilla Blå
2009-04-22, 15:14
Okay, då fortsätter vi med nästa intervju, denna gång från 1997. Release Music Magazine, nr 5. Denna gång skriven av Mattias Huss. (Och för er som undrar, nej, jag har ingen scanner).På grund av storleken får jag dela upp inslaget på två, tyvärr...
Herrarna Thåström, Hell och Sporrong i PLP har låtit sitt tredje album bli det kanske mest helgjutna och ändå mest varierade av sina alster. USA-lanseringen står för dörren och kanske kan detta resultera i en revansch även på försäljningssiffrornas område. Men Joakim Thåström, på tillfälligt besök i Göteborg, är inte säker på om det över huvud taget blir någon mer platta.
När 70-talet led mot sitt slut och undertecknad påtade omkring i sandlådan slängde den unge JT sin kölapp till arbetsförmedlingen och bildade ett punkband istället.
Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, och svenska medier börjar så smått vänja sig vid att folkhemsikonen Thåström är ett minne blott. Kvar finns den mycket osvenska industrirockkonstellationen PLP, en grupp som fått svenskarna att rynka på näsan och kritikerna att uppgivet skaka på huvudet.
Thåström trivdes inte med sin roll som folkkär Bellmantolkare utan begav sig i början av 90-talet iväg till Amsterdam, där han började spela in brutal industrimusik under påverkan av genrens då ledande band.
- Jag blev gradvis mer intresserad av den musiken. Jag hade ju lyssnat mycket på Neubauten sedan runt -85, Nitzer Ebb lite senare osv. Framför allt blev jag inspirerad av att komma till Amsterdam. Där kunde jag frigöra mig från mallar som jag hade skapat åt mig själv, som hade varit jävligt hämmande. I Sverige känner jag mig så fruktansvärt isolerad helt enkelt, eftersom jag är Thåström, det stänger en massa dörrar för mig på nåt sätt. I Amsterdam har jag ju tillgång till vad som helst. Jag kunde delta i saker enklare utan att behöva bekymra mig så mycket om förväntningar folk hade på mig. Jag var t.ex. med och gjorde ett radioprogram på piratradion i Amsterdam och hade väldigt kul. Jag kunde ta till mig mer, tror jag. Men nu måste vi dricka lite öl, eller hur?
JT gäspar och sträcker på sig för att skaka av sig tröttheten. Intervjuerna har varit många och om en timme ska han åka till Oslo. Dessförinnan ska han ha hunnit medverka i radio i direktsändning. I sin helsvarta mundering med kängor och skinnbyxor gör han ett lite hotfullt intryck där han sitter nonchalant utsträckt i sin stol i hotellbaren. Det är en bedräglig bild. J är trevlig, avslappnad och tillmötesgående och de frågor man kanske kunde ställa till nån annan musiklegend känns pretentiösa och löjliga att ta upp.
Kanske var det delvis motviljan mot att uppfattas som en kändis, en diva, som fick T att flytta till Amsterdam. För faktum är att han uppför sig som vem som helst, en jordnära, vanlig människa, som egentligen inte är särskilt intresserad av att prata om sig själv hela tiden
- Jag tycker verkligen att intervjuer är helt ointressanta. Men så länge jag får dricka öl hela tiden så kan jag ju bara låta käften gå, säger han godmodigt och tar en klunk till av den nyss serverade drycken.
I dagsläget består PLP, förutom T, av Nick Hell (NH) och Rickard Sporrong (RS). RS har ett förflutet som speed metal-gitarrist, och NH, en gång keyboardist i All that Jazz, är enligt T kort och gott "ett gammalt Pink Floyd-fan från Karlstad".
- Det speglar väl rätt väl hur han tänker musikaliskt. Sen är han ju högelektronisk, hela han, så det är han som styr mycket av den biten i bandet...
I Release 1/95 kunde man beskåda en desillusionerad T ventilera sitt missnöje: "Jag vet inte varför vi blivit så jävla sågade den här gången". Och så vidare. Den gången var musiken kraftfull, men slamrig och dränkt i effekter. När nu den trede PLP-skivan släpps, frågar man sig om folk äntligen ska kunna ta till sig T:s "nya" musik, som på "3" låter rockigare och lyssnarvänligare än någonsin tidigare.
- PLP är ju inte direkt kända för att bli uppskrivna. Det är ju trevligt när man blir det, men om vi egentligen bryr oss vet jag faktiskt inte. Det är klart att det är mycket roligare att sälja två miljoner plattor än femtusen. Har man väl bestämt för att ge ut plattor istället för att bara göra musik för sig själv är det klart man vill sälja.
Det är mycket lätt att glömma bort att man pratar med en 40-årig herre, Joakim ser inte det minsta äldre ut än för 10 år sen, och en snabb genomlyssning av senaste skivan "3" avslöjar att T varken är gammal eller trött.
- Den här skivan är väl lite av en reaktion på det vi har gjort tidigare. Vi har redan gjort den där industriella distade grejen. Den här gången ville vi se om jag kunde bära upp en platta med rösten, så sången har fått en mer framskjuten position.
På PLP:s första skiva vrålade T ut den engelska versionen av sin solo-hitsingel "Elektrisk", och effekter av det högteknologiska slaget dränkte till stor del den mänskliga aspekten av musiken. På "3" heter det lugna andraspåret "Kemikal", kanske en fingervisning mot den mer flytande och organiska musik som skivan representerar. Slamret och röstdistortionen har delvis lagts åt sidan på "3" och ganska raka rocklåtar som driviga singeln "Caveman" delar plats med lugnare, atmosfäriska stycken som stundtals påminner lite om The Young Gods.
- Jaha, dem har jag i och för sig inte lyssnat på på fem år, så jag betvivlar att de inverkat särskilt mycket på albumet. Men visst, "L'eau Rouge" är bland det bästa som någonsin spelats in. Däremot har jag lyssnat mycket på Kirlian Camera på senaste tiden. Av en kul slump slängde Gurra (trummis i Ebba och numera skivbolagsanställd) åt mig några plattor med dem. Det var bland det bästa jag har hört, riktig italiensk dödssymfo! Det är liksom totaleuropeiskt, och vi har ju alltid försökt låta europeiska med PLP. Det är lite av vårt honnörsord. Men så fort vi lägger på gitarrerna så låter vi som om vi kommer från andra sidan Atlanten...
Rätt så okända Kirlian Camera kanske inte är något band man förknippar med PLP, men T tycks särskilt fascineras av musikaliska attityder, snarare än musiken i sig. När resonemanget letts in på nordisk industrimusik utbrister han således något förvånande:
- Jag måste ändå säga att jag är lite svag för de där norska satanisterna! Jag lägger ingen värdering i det där, jag vet ju ingenting om dem. Men de har en jävligt intressant hållning till sin musik...
Herrarna Thåström, Hell och Sporrong i PLP har låtit sitt tredje album bli det kanske mest helgjutna och ändå mest varierade av sina alster. USA-lanseringen står för dörren och kanske kan detta resultera i en revansch även på försäljningssiffrornas område. Men Joakim Thåström, på tillfälligt besök i Göteborg, är inte säker på om det över huvud taget blir någon mer platta.
När 70-talet led mot sitt slut och undertecknad påtade omkring i sandlådan slängde den unge JT sin kölapp till arbetsförmedlingen och bildade ett punkband istället.
Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, och svenska medier börjar så smått vänja sig vid att folkhemsikonen Thåström är ett minne blott. Kvar finns den mycket osvenska industrirockkonstellationen PLP, en grupp som fått svenskarna att rynka på näsan och kritikerna att uppgivet skaka på huvudet.
Thåström trivdes inte med sin roll som folkkär Bellmantolkare utan begav sig i början av 90-talet iväg till Amsterdam, där han började spela in brutal industrimusik under påverkan av genrens då ledande band.
- Jag blev gradvis mer intresserad av den musiken. Jag hade ju lyssnat mycket på Neubauten sedan runt -85, Nitzer Ebb lite senare osv. Framför allt blev jag inspirerad av att komma till Amsterdam. Där kunde jag frigöra mig från mallar som jag hade skapat åt mig själv, som hade varit jävligt hämmande. I Sverige känner jag mig så fruktansvärt isolerad helt enkelt, eftersom jag är Thåström, det stänger en massa dörrar för mig på nåt sätt. I Amsterdam har jag ju tillgång till vad som helst. Jag kunde delta i saker enklare utan att behöva bekymra mig så mycket om förväntningar folk hade på mig. Jag var t.ex. med och gjorde ett radioprogram på piratradion i Amsterdam och hade väldigt kul. Jag kunde ta till mig mer, tror jag. Men nu måste vi dricka lite öl, eller hur?
JT gäspar och sträcker på sig för att skaka av sig tröttheten. Intervjuerna har varit många och om en timme ska han åka till Oslo. Dessförinnan ska han ha hunnit medverka i radio i direktsändning. I sin helsvarta mundering med kängor och skinnbyxor gör han ett lite hotfullt intryck där han sitter nonchalant utsträckt i sin stol i hotellbaren. Det är en bedräglig bild. J är trevlig, avslappnad och tillmötesgående och de frågor man kanske kunde ställa till nån annan musiklegend känns pretentiösa och löjliga att ta upp.
Kanske var det delvis motviljan mot att uppfattas som en kändis, en diva, som fick T att flytta till Amsterdam. För faktum är att han uppför sig som vem som helst, en jordnära, vanlig människa, som egentligen inte är särskilt intresserad av att prata om sig själv hela tiden
- Jag tycker verkligen att intervjuer är helt ointressanta. Men så länge jag får dricka öl hela tiden så kan jag ju bara låta käften gå, säger han godmodigt och tar en klunk till av den nyss serverade drycken.
I dagsläget består PLP, förutom T, av Nick Hell (NH) och Rickard Sporrong (RS). RS har ett förflutet som speed metal-gitarrist, och NH, en gång keyboardist i All that Jazz, är enligt T kort och gott "ett gammalt Pink Floyd-fan från Karlstad".
- Det speglar väl rätt väl hur han tänker musikaliskt. Sen är han ju högelektronisk, hela han, så det är han som styr mycket av den biten i bandet...
I Release 1/95 kunde man beskåda en desillusionerad T ventilera sitt missnöje: "Jag vet inte varför vi blivit så jävla sågade den här gången". Och så vidare. Den gången var musiken kraftfull, men slamrig och dränkt i effekter. När nu den trede PLP-skivan släpps, frågar man sig om folk äntligen ska kunna ta till sig T:s "nya" musik, som på "3" låter rockigare och lyssnarvänligare än någonsin tidigare.
- PLP är ju inte direkt kända för att bli uppskrivna. Det är ju trevligt när man blir det, men om vi egentligen bryr oss vet jag faktiskt inte. Det är klart att det är mycket roligare att sälja två miljoner plattor än femtusen. Har man väl bestämt för att ge ut plattor istället för att bara göra musik för sig själv är det klart man vill sälja.
Det är mycket lätt att glömma bort att man pratar med en 40-årig herre, Joakim ser inte det minsta äldre ut än för 10 år sen, och en snabb genomlyssning av senaste skivan "3" avslöjar att T varken är gammal eller trött.
- Den här skivan är väl lite av en reaktion på det vi har gjort tidigare. Vi har redan gjort den där industriella distade grejen. Den här gången ville vi se om jag kunde bära upp en platta med rösten, så sången har fått en mer framskjuten position.
På PLP:s första skiva vrålade T ut den engelska versionen av sin solo-hitsingel "Elektrisk", och effekter av det högteknologiska slaget dränkte till stor del den mänskliga aspekten av musiken. På "3" heter det lugna andraspåret "Kemikal", kanske en fingervisning mot den mer flytande och organiska musik som skivan representerar. Slamret och röstdistortionen har delvis lagts åt sidan på "3" och ganska raka rocklåtar som driviga singeln "Caveman" delar plats med lugnare, atmosfäriska stycken som stundtals påminner lite om The Young Gods.
- Jaha, dem har jag i och för sig inte lyssnat på på fem år, så jag betvivlar att de inverkat särskilt mycket på albumet. Men visst, "L'eau Rouge" är bland det bästa som någonsin spelats in. Däremot har jag lyssnat mycket på Kirlian Camera på senaste tiden. Av en kul slump slängde Gurra (trummis i Ebba och numera skivbolagsanställd) åt mig några plattor med dem. Det var bland det bästa jag har hört, riktig italiensk dödssymfo! Det är liksom totaleuropeiskt, och vi har ju alltid försökt låta europeiska med PLP. Det är lite av vårt honnörsord. Men så fort vi lägger på gitarrerna så låter vi som om vi kommer från andra sidan Atlanten...
Rätt så okända Kirlian Camera kanske inte är något band man förknippar med PLP, men T tycks särskilt fascineras av musikaliska attityder, snarare än musiken i sig. När resonemanget letts in på nordisk industrimusik utbrister han således något förvånande:
- Jag måste ändå säga att jag är lite svag för de där norska satanisterna! Jag lägger ingen värdering i det där, jag vet ju ingenting om dem. Men de har en jävligt intressant hållning till sin musik...