171001

Intervju i Dagens Nyheter idag

”Jag är en snubbe som tycker det är skönt att gå på Coop utan att någon tänker på vem jag är.”
Efter 40 år i rampljuset skyr Joakim Thåström fortfarande kändisskapet. Inför nya albumet ”Centralmassivet” ger han en enda intervju i Skandinavien. DN:s Georg Cederskog och Beatrice Lundborg har mött rockikonen i Berlin.

Georg Cederskog
BERLIN. Det ringer i Joakim Thåströms telefon. Han står och diskar, men svarar ändå. Det är en bekant.

– Hej, vad håller du på med?

– Diskar.

– Va! Diskar du???

Häpenheten.

Det otänkbara i att vara Thåström och diska.

Huvudpersonen, diskaren, skakar på huvudet åt historien, kanske för att den så väl fångar hans märkliga position i den så kallade offentligheten.

Efter över fyrtio år av låtskrivande, hundratals konserter med Ebba Grön, Imperiet, Peace Love & Pitbulls och som soloartist har han sjungit för miljoner människor. Berört lyssnare i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Inspirerat oräkneliga artistkollegor och blivande diton.

I dag kallas han ikon alternativt Sveriges största rockstjärna alternativt Sveriges bästa sångare.

Han har alltid plågats av att vara en känd person. Under åren i Imperiet tangerade plågan förföljelsemani. Sedan dess har han omsorgsfullt värnat sitt privatliv – kärlek, pappalivet, sina viktigaste vänskapsband, kvarterskrogarna han gillar. Rest en mur kring sin vardag och familj (vilket förstås ofelbart ökat mytbildningen och nyfikenheten).

Han har dessutom lyckats gå sin egen väg i en nöjesbransch där det är lika svårt som sällsynt.

”Folk bits” sjöng han redan som 22-åring.

Det är måndag och duggregn i Berlin. Vi svänger av vid Karl-Marx-Straße mot Landwehrkanal till restaurangen på hörnet som serverar ”höstlig” kornsoppa och god ost så här års. Joakim Thåström är sig lik. Gympadojor i svart skinn, märkeslösa kläder i mörka toner och i ständig rörelse – argumenterande och loj, drastisk och nedtonad, gapskrattande och allvarlig, ibland gestikulerande.

Krögaren spelar högt på sin stereo bakom disken hela kvällen. Tidig Bowie, tidig Elvis, Dr Johns version av New Orleans-klassikern ”Junco Partner”, som The Clash lånade, flera av Rolling Stones mest krängiga, slängiga sjuttiotalslåtar och till och med några av Adeles mest ledsna, när hon sjunger sin pampiga södra-London-blues.

Allt är ett märkligt pricksäkert soundtrack till Joakim Thåström denna sensommar.

Just blues, gospel och en lite planlös bilresa han gjorde härom året genom de amerikanska sydstaterna har betytt mer än han trodde för ”Centralmassivet”. Ett album som råkar vara inspelad i den Berlinstudio där samme David Bowie – och hans dåvarande vapendragare Iggy Pop – formtoppade i mitten av 70-talet. Dessutom har Högdalens främste artist genom tiderna för första gången på decennier lyssnat lite på Rolling Stones. Ett helt avgörande band för honom under tonåren. Vi pratar om Mick Jaggers Brexit-kritiska singel ”England lost”.

– På den hör man ju vilken sångare Jagger ändå fortfarande är, påpekar han. Kraften.

Thåström har ett ambivalent förhållande till sin egen röst. Sedan mitten av 00-talet sjunger han i ett lägre register, närmare och med en mer precis frasering. Hans sträva stämband känner man ändå igen på första vokalen.

– Jag tycker om den från och till. Jag har inga problem med att höra mig själv, men samtidigt så stänger jag nästan alltid av om det kommer någon gammal låt på radion. Ens röst förändras ju – ibland kan jag känna att det knappt var jag som sjöng vissa av de gamla låtarna. Jag hörde en Ebba-låt för ett tag sedan som jag inte lyssnat på sedan det begav sig och blev verkligen förvånad över hur dåligt det lät.

”Det enda yrket utanför musiken som jag skulle kunna ha tänkt mig hade varit långtradarchaufför – eller att ha ett antikvariat.”
Hansa Tonstudios, där ”Centralmassivet” har spelats in, ligger intill Deutsche Filmakademies pampiga hus på Köthener Straße vid Potsdamer Platz. Den startades 1975 och är en mytomspunnen institution sedan Bowie, Iggy Pop och artister som Depeche Mode, R.E.M., David Byrne, U2 och Nick Cave spelat in världsberömda album där. Numera arrangeras till och med guidade turer i den popkulturella domen. Tillsammans med multimusikern Niklas Hellberg har Thåström här skapat sin skiva, nio låtar, från noll. Eller nästan, han hade fyra textrader med sig när de senhösten 2015 steg in i studion där svenske producenten Michael Ilbert sedan länge arbetar.

– Och jag tror inte att de raderna är med på skivan ens. Mina plattor tar så lång tid, de värks liksom fram och jag skriver hela tiden under inspelningsarbetet. Jag tycker det är skitjobbigt. Det är konstigt, men det är någon form av självplågeri som samtidigt är otroligt lustfyllt.

Han ville att de nya låtarna skulle ha högre intensitet än förra albumets. Mer energi. Mer livekänsla, något som skulle göra ”det intressant för mig själv”. Ingen liten utmaning efter tjugotvå studioalbum och över femtio singlar.

Hade du några idéer om vad texterna skulle handla om?

– Inga alls. Det är nog sällan jag har en klar idé, de bara kommer.

I en intervju jag gjorde 2009 talade han om hur Ebba Grön ”räddade livet” på honom. Hur bandet blev något att ”hänga upp tillvaron på” i en total brist på alternativ. Musiken gav honom en ny frihet och helt nya drömmar efter uppväxten och vantrivseln i Högdalen, han kallar de åren för den ”tysta tiden”.

– Jag var redan i sena tonåren en människa med otrolig svartsyn.

I låten ”Främling överallt” på sitt Grammisbelönade album ”Skebokvarnsv. 209” ser han tillbaka på den tiden och frågar sig vad det var som gjort hans far – han som alltid skulle visa upp sin pistol för ungarna så fort han var full – så stum: ”om det var allting som han hade spelat bort/eller var han bara främling överallt/om det var därför att han var så sluten/för han sa aldrig nåt”.

Foto: Beatrice Lundborg
Själv stod Thåström på perrongen och väntade på linje 19, t-banetåget som kunde ta honom därifrån. I efterhand kändes det som att han stod där ”halva sitt liv”.

– ”Främling överallt” var otroligt svår. Den hade legat jättelänge och bara väntat på att komma ut. Jag ringde min bror och sa: ”Nu har jag skrivit en låt om farsan”. Han sade: ”Ja, jag har faktiskt undrat varför du har dröjt så länge”. Den låten förändrade situationen ganska mycket. Det var någonting som man inte hade fått prata om i min familj. Det var väldigt befriande. Jag lirar den jämt live.

Den där svärtan fanns så tidigt i dina låttexter – du sjöng om mental istid och kylan mellan mamma, pappa och barn redan på andra Ebba Grön-skivan. Var kom allt mörker ifrån?

– Att ha växt upp i Sverige på 70-talet i en förort där allt stänger och är kallt, tråkigt och mörkt. Hela Ebba Grön-grejen kom ur det. Det var boring, som det hette på punktiden. Du skriver ju aldrig en låt om du mår skitbra. The blues, inte hittar man några glada låtar där? Det finns kanske lite happy soullåtar, men om man kollar så handlar de också om längtan och smärta.

”Centralmassivet” framstår ändå som en ljusare skiva än dina senaste.

– Det vet jag inte riktigt, men jag brukar tycka att jag skriver för sorgsna texter, att jag gräver för mycket i en sorgsen bit av mig själv. Fast ”Bluesen i Malmö” är ju otroligt positiv, en hyllning, lite av ett kärleksbrev.

I låtens fyra verser tecknar han mikroporträtt av staden där han tidvis bott i femton år. Han sjunger om syrenen på innergården som står skrynklig och fryser i väntan på vår och värme. Damen i lägenheten intill med rökhostan som ska gå ut med hunden när det blivit ljust. Tågen, med de slamrande containervagnarna märkta Leman, Maersk och Hamburg Süd, som drar förbi utanför hans fönster på väg mot kontinenten.

Det låter som några slumpvis utryckta dagbokssidor från nu och då.

– ”Bluesen i Malmö” är nog skriven bara för mig själv.

Också den nya låten ”Låt det goda” andas hopp och försoning – en vilja att se framåt: ”titta aldrig bakåt/vänd dig aldrig om/låt det goda rulla/långsamt flyter floden ner”

– Ja, kanske, men jättebra om den uppfattas som positiv – rent musikaliskt försökte vi göra något som satt i väggarna på Hansastudion. Jag tänkte mycket på Iggy Pops ”The idiot” som jag lyssnade extremt mycket på då, jag ville ha den loosa känslan. Något mer utåtriktat och med mer energi. Vrida upp temperaturen. Jag kände mig färdig med navelskåderi, för den här gången.

På dina senaste album blandar du ofta snap-shots från ditt liv och dina resor med fragmentariska minnen ur det förgångna.

– Det är så jag skriver. Och ju längre man lever desto mer har man ju att bära runt på. Det är oundvikligt att man blickar bakåt. Man måste ju kunna sjunga om det, det handlar inte om någon nostalgi utan bara… fakta. Som det jag sjunger om Roslagsgatan i Stockholm på plattan. Jag har alltid gillat den och vi var där så otroligt mycket under tio års tid och spelade in i en skivstudio. Den gatan har alltid betytt något speciellt för mig.

Han talar om hur ”en pollett ramlade ner” i mitten av 00-talet när han jobbade med låttexterna till ”Skebokvarnsv. 209”. Han bytte tilltal och skrev mer reducerat och självbiografiskt än någon gång tidigare.

– Jag hittade ett sätt att skriva som kändes som mig då, som det vuxna jag, det vuxna mig.

Det var ju rätt sent, du var 48 då.

– Jojo, men jag har alltid varit sent utvecklad (skratt), alltid legat typ tio år efter i min mognad. Det får man väl skylla på rock’n’rollen, den har alltid haft en förmåga att göra det enklare att leva och stanna kvar i en bubbla.

Det hände annat påtagligt med dig då. Du övergav plötsligt din gamla patenterade rockgarderob. Kostym och skjorta istället för skinnbrallor och boots. Ett nytt scenuttryck?

– Jo, jag kanske hade lyssnat för mycket på Nick Cave… eller så var det bara en naturlig utveckling. Det finns ju en neutral och kanske striktare känsla i en kostym – jag ville bejaka det vuxna i mig. Mitt liv hade påverkats otroligt mycket av att ha fått barn, det är ju den största förändringen som sker i ens liv.

Dagen därpå ses vi snett emot Emmauskyrkogården. Bakom en gallergrind fyra trappor upp ligger den lilla Musikbäckerei-studion där bland annat nya ”Natten för det här” slutfördes. Albumets flygelekande låt som lyfts av sångerska La Gaylia Fraziers gospelstämma. Det är en plats för arbete: Ett mixerbord, några soffor, ett blygsamt pentrykök, studiorummet med en hel vägg gitarrer och så flygeln – en blanksvart Fr. Gebauher tillverkad 1913 i Königsberg som Thåström förälskat sig i.

– Jag har aldrig spelat på något sådant här. Den flyger ner som ett rymdskepp från en annan tid.

Vi talar om resan till USA – hans första dit på över tjugo år – som var menad att bli viktig och inspirera. Men han återvände rätt besviken och ”snackade skit om New Orleans och Texas”.

– Men sedan har jag känt att den nog betydde mer än vad jag förstod då.

Den inleddes med någon vecka i partystaden New Orleans ”ett tjugo-fyra-timmars-tivoli”.

– Jag vet inte hur kul det är. Man går där och det är barer överallt och någon som spelar på varje ställe, en otrolig livescen, men synten har inte kommit till Louisiana än (skratt), man får ta det.

Han körde vidare till Galveston – hamnstaden som han mindes från Nic Pizzolattos debutroman ”Galveston”, författaren bakom southern gothic-tv-serien ”True detective”.

– Jag fastnar ofta för vissa ortsnamn och tänker att jag måste dit. Sedan satt jag där på något sunkigt hotell och kollade på pelikaner och förfasade mig över folk från Texas.

Du var också i oljeraffinaderiernas Port Arthur i Texas, inget turistställe det heller – en deppig håla som Janis Joplin föddes i och snart flydde ifrån.

– Mm, det var därför jag åkte dit. Jag hade läst att staden hade en stor oljehamn, jag vet inte om det började med den eller Janis, men när jag såg bilderna därifrån så ville jag ta den vägen. Jag älskar hamnar. Men jag hann inte riktigt med staden, jag kom dit på kvällen, åkte en sväng och så hamnade jag i hotellbaren. Amerikanska småstäder … för mig är de jättemärkliga för de har ju inget centrum och det går inte att gå på gatan för då stoppar snuten en och frågar vad fan man håller på med. Jag var ganska glad över att jag inte blev född i Port Arthur.

Städer, hamnar och godståg är ständiga inspirationskällor för Thåström. Hans låttexter har med åren också fyllts av blinkningar mot musik-, litteratur- och filmvärlden. Bruno K. Öijer, Evert Taube och Bellman fanns med redan på Imperiet-tiden.

Sedan dess har regissören Federico Fellini och Hermann Hesse fått en plats i Thåströms dova industriblues tillsammans med en diger samling storheter. Han har besjungit John Cale, Aleksandr Blok, Dan Andersson, Harriet Andersson, Blind Boys of Alabama, Erich Maria Remarque, Nina Simone, Dylan och Dan Turèll, Bertil Malmberg, Whitney Houston, Gun Club liksom Tom Kristensens spritsnurriga romanfigur Ole ”Jazz” Jastraus på Istedgade i Köpenhamn.

När man träffade dig under Ebba Grön-åren framstod du inte som en kille med bibliotekskort.

– Va? Kände man inte att jag var en bokmal??! Det var nog inte meningen heller, men jag har läst mer eller mindre konstant under hela mitt liv. Båda mina föräldrar läste otroligt mycket böcker, min mor- och farföräldrar med har jag hört.

På ”Centralmassivet” får också Selma Lagerlöf en plats i persongalleriet. Fast bara romanfiguren körkarlen, en vålnad till kusk som i hennes symboltunga bok med samma namn kör en gnisslig vagn dragen av en enögd häst på uppdrag av Döden.

I Thåströms sång verkar körkarlen fungera som en påminnelse om att det är bråttom att omfamna allt det som gör det värt att leva: ”du har så långa fingrar ikväll/din mun som en karamell/Franka säg nåt… kommer du ihåg/vilken bro det var vi hängde hänglåset på/hej, hej, hej körkarlen kommer”.

Han förnekar inte ordstölden.

– Ja, det är snott rakt av. ”Körkarlen kommer” var en av de första textrader jag hade med på demolåtarna till plattan. Jag läste boken – som är underbar – och för ett par år sedan såg jag filmen av Victor Sjöström som är fantastisk. Jag bara gillar bilden av ”körkarlen kommer”, men det är ju en kärlekssång också, den har flera bottnar.

”Jag var redan i sena tonåren en människa med otrolig svartsyn.”
Vid sidan av musiken så verkar miljöombyten och resor fortsätta att vara en viktig del av ditt liv. Efter Imperiet-tiden bodde du i Amsterdam i tre år, sedan Köpenhamn i sju, numera rör du dig mellan Stockholm och Malmö och är dessutom ofta i Berlin och andra delar av Tyskland jämte Polen, Slovakien, Ungern och Sydeuropa.

– Jag älskar att resa och det har betytt mycket för texterna de senaste tio åren. Jag har någon idé om att jag måste resa mycket och vara i rörelse för att kunna vara kreativ. När jag flyttade hem från Köpenhamn kom ”Skebokvarnv. 209” lite som ett brev på posten. Jag får för mig att just när jag är på väg någonstans så kommer en massa bra grejer till mig. Jag gillar känslan av att kunna gå in på kaféer och barer och vara en del av… det pumpande hjärtat.

Och så känns det här i Berlin?

– Ja definitivt, jag har alltid haft någon fixering vid den här staden. Det finns någonting i vissa städer som bara uppslukar en, det går inte att värja sig. New York är också så. Fast jag kan känna det var som helst i Europa, det är nog därför jag reser här. Jag har någon gammal romantisk syn på Europa som är svår att förklara, det är något jag bara är fascinerad av.

Just Tyskland är samtidigt inte alls exotiskt utan väldigt likt Sverige.

– Visst, det är kanske därför man känner sig hemma här, men ändå borta. Jag gillar att det är en mittpunkt – och jag tror det beror på att jag är född i Högdalen. Där kände jag aldrig att jag var i en mittpunkt och saknade det oerhört när jag växte upp. Det kändes som att leva i en periferi. Som att allt pågick någon annanstans.

I dag är Tyskland med förbundskansler Angela ”Mutti” Merkel en av världens verkliga mittpunkter både politiskt och ekonomiskt.

– Jo, men inte bara politiskt. Tyskland är också ett kreativt epicenter och det är dessutom nära till så mycket annat, som Prag och Warszawa.

Vad är den stora skillnaden mot Stockholm?

– Jag bor ju i Stockholm och har inget emot det, men där är jag en offentlig person. Det är jag inte i Berlin. Den skillnaden är avgrundsdjup, även om det där offentliga har blivit mycket enklare med åren. Under tiden med Imperiet hade jag inget sätt att hantera det och kände mig ganska ensam i den där fokuseringen på mig. Det var enklare i Ebba för vi var ett riktigt tajt band, i Imperiet var jag mer utelämnad och lost i tillvaron.

Varför är det så viktigt för dig att få vara privat?

– Jag är ingen exhibitionist, jo kanske till tjugo procent då. Men i övrigt har jag absolut ingen lust att dela med mig av mig själv. Jag är inte utåtriktad överhuvudtaget. Det utåtriktade får jag ju utlopp för när jag står på scen, det kanske fyller kvoten på något sätt. Utanför scenen är jag en snubbe som tycker att det är ganska skönt att gå på… Coop utan att någon tänker på vem jag är. Jag har inget behov av att ”titta på mig – här kommer jag!”. Det där finns inte i det Thåströmska familjeblodet.

Uppmärksamheten som kom med musiken blev en börda, men inte omedelbart.

– I början var jag ändå ganska utåtriktad, mer tjo och tjim, det var förstås… smickrande med en bekräftelse som man aldrig fått tidigare. Men efter ett tag började uppmärksamheten att äta på mig. Man blir osäker på folk i ens omgivning, varför de överhuvudtaget är intresserad av en. Jo, de är intresserade av bilden som de har projicerat i sin egen skalle. En som egentligen inte har med mig att göra.
Etthundrafyrtio mil söder om Berlin finns det franska Centralmassivet, ett väldigt höglandsområde med bergstoppar, kor och mejerier. Han åkte dit först när han bestämt sig för att det skulle bli det nya albumets titel. En titel som fångar tyngden i basen, virvelkaggeslagen och Moogsyntarna som i dag driver hans pulserande elektrolåtar.

– Massivet var en spännande plats mitt i Europa där få bor och turismen är liten. Man är uppe på 1 200 meters höjd. Fast det har egentligen inte alls något med skivan att göra. Jag hade en massa dåliga titlar innan den dök upp och det lät väldigt massivt. Underbart.

I den första versen på titellåten ”Centralmassivet” sjunger han ”vi är vanliga/vi är nån i mängden/vi är stjärnor/vi är ett blankt papper (…) om vi nånsin behöver ett mirakel kan det få komma nu”.

Det låter som en tanke om att alla har ett värde, i en tid när människor delas upp och rangordnas.

– Jag skulle nog också tolka den raden så, ler han. En rad om att vi alla är betydelsefulla, men i övrigt är ju det en låt med associationer åt olika håll.

I somras uppstod en lätt infekterad debatt om huruvida framgångsrika artister som Håkan Hellström borde använda sina röster för att påverka politiken och samhället. Precis det som Joakim Thåström, Lennart Fjodor Eriksson och Gurra Ljungstedt som unga bestämde sig för att göra när de bildade Ebba Grön i en replokal under tunnelbaneperrongen i Blåsut.

– Jag tänkte på det bara häromdagen faktiskt. Ebba Grön var väl på något sätt ett politiskt band, vi hade ju ganska mycket åsikter, precis som Imperiet. Men jag tror att jag lämnade det där och kände att ”nu har jag tömt den biten ganska rejält”, säger han och påpekar att de flesta människor i dag ändå har en ganska klar uppfattning om var han står politiskt.

– Jag vet inte hur jag på ett bra sätt skulle formulera mig i dag och kanske förlorade jag också intresset för att förmedla mig på det sättet. Det är sällan som politiskt klart uttalade låtar känns riktigt… nödvändiga.

”Jag har läst mer eller mindre konstant under hela mitt liv. Båda mina föräldrar läste otroligt mycket böcker.”
En annan sidan av artistlivet är det motsatta: De kommersiella förväntningarna – att alltid vara mediemässig och villig att lansera sig själv. Du undviker nästan allt sådant.

– Helt fel, jag undviker inget alls! Det är bara det att jag inte är bekväm med att vara med i diverse radio- och tv-program där man ska göra grejer som jag inte är intresserad av. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara till gagn eller glädje för någon på detta jordklot – och framför allt inte för mig.

Hans kroppspråk blir mer engagerat.

– Jag kan bara inte motivera varför jag ska vara med i ”Sommarkrysset”. Ingen skulle bli gladare av att jag står där och mår illa. Eller i morgon-tv eller prata med Skavlan eller i det där programmet man sitter och gråter – ”Så mycket bättre”. Jag är helt obekväm i sådana situationer och det blir inte bra för någon.

Han betonar att det inte handlar om en ovilja att synas. I så fall skulle han ju inte stå på scen alls utan stanna i replokalen med bandet.

– Jag älskar att stå på scen, det är fantastiskt. Men jag är inte så torsk på uppmärksamhet att jag måste ställa upp på alla selfies som folk vill ta. Varför skulle jag göra det? Det är inte ett försök att odla någon myt utan ren självbevarelsedrift.

Det är ovanligt med en sådan hållning till uppmärksamhet i dag.

– Det är jättemärkligt att det är ovanligt tycker jag.

Att vara maximalt publik är samtidigt ett sätt att överleva som artist när inkomstströmmarna förändras.

– Jo, men jag har ju haft så att jag har klarat mig genom åren. Och skulle det i det långa loppet verkligen vara värt att gå upp på scen och göra bort sig en sommar för pengar? Jag tror inte det. Min syn på det har inte förändrats särskilt mycket sedan Ebba Grön-tiden.

Är musiken lika viktig för dig i dag som den var för säg 20 år sedan?

– Ja.

Vad är det bästa med den?

– Det är nog i grund och botten samma sak som det var i början: Med musik kan man hamna i ett tillstånd utanför sig själv.

Du sade en gång att det kan vara som att levitera, lyfta från scengolvet.

– Ja, precis, att bara försvinna. Det är inte det viktigaste, men det är något som gör att man inte kan sluta. Jag tror det är så för de flesta jag känner som spelar. Man gör sig beroende av det i unga år och sedan är det inte helt lätt att skaka av sig, det rinner i blodet på en.
De ögonblicken, han kallar dem ”momenten”, kan uppstå när som helst. Och det är en känsla som inte går att få någon annanstans.

– Det där kan ske på scen, i replokalen, när jag sitter för mig själv hemma och spelar piano – eller av nöjet att ha skrivit färdigt en låt. Det bara kommer, som någon form av gift som är svårt att vara utan, att kicka.

I nya ”Karaokebaren” sjunger du om sådant du ”inte hann med/borde provat på”. Som att köra tunga transittruckar, segla på världshaven, jobba som lots eller nattportier.

– Den låten började på en kulle i Lissabon när jag stod och kollade på hamninloppet, det blev bara några rader där och så byggdes resten av texten på senare.

Vad hade du gjort i dag om du inte hittat din musik och ditt uttryck i den där replokalen under t-baneperrongen?

– Jag har funderat på det och det enda yrket utanför musiken som jag skulle kunna ha tänkt mig hade varit långtradarchaufför – eller att ha ett antikvariat, säger han och ler. Brett.

– Tänk att bara få köra fram och tillbaka genom Europa – och få betalt för det.

 

Georg Cederskog om intervjun: Vi ses och hörs i Berlin och Stockholm. Han talar – som alltid – helst om musik och musikens verkan, både sin och andras, som Chelsea Wolfes.
Beatrice Lundborg om fotograferingen: Filmar först intervjun och går sedan vidare ut och fotograferar i ett mörkt Berlin, som lyses upp av en bensinmack längs Britzer Damm.
Thåström om:
… att få sångrösten att hålla: ”Jag är hes efter varenda spelning, varje morgon på turnéerna frågar man sig om det kommer funka att fortsätta. Det allra värsta för rösten är att sitta uppe och babbla till fem på morgonen efter en konsert. Jag gick faktiskt två gånger på 80-talet till en logoped, men jag har ju ingen lust att få en skolad röst. Jag vill vara oskolad – som Muddy Waters. Han gick aldrig till logoped.”
… att spela med samma musiker: ”Förändring är jättebra, men det betyder inte att man måste jobba med en massa nya människor hela tiden. Förändringen måste komma inifrån, jag måste vara den som förändrar mig – och det är ju kul att jobba med folk som man gillar jävligt bra.”
… musiken som han lyssnar på just nu: ”Det är grejer från 40-talet och framåt, både elektronisk musik och prison songs. Jag har återlyssnat jävligt mycket på Dr John, hans fantastiska grejer från sent 60-tal och tidigt 70-tal och så blues och gospel. Men också mycket på dark ambient, Chelsea Wolfe, Rome, The National och Algiers första platta som var otroligt imponerande. Silvana Imam är ju också minst sagt självlysande och skriver fantastiska texter.”
… sitt bokläsande: ”Jag läser mest mellan skivinspelningarna så det har varit rätt lite sista tiden. Men ”De välvilliga” av Jonathan Littell var fantastisk och jag älskade stämningen i ”Taksim” av Andrzej Stasiuk. Och så har jag läst om Bruno K. Öijers och Adam Zagajewskis poesi.”